21.09.2001 DN (Av Ulrika By )

Den ljusnande framtid/del 2
När gymnasiet inte klarade av att ta hand om avhopparna bestämde sig rektorn på grundskolan i Rinkeby att göra det själv. Och i Järfälla satsar man på att utbilda vuxna med yrkeserfarenhet till mentorer - allt för att så många som möjligt ska klara sig igenom gymnasiet.

Foto: Kristina Gustavsson
Murat Kucukgöl hoppade av gymnasiet förra hösten. Inte förrän hans tidigare rektor tog tag i honom tog han klivet in i skolan igen. 

Avhoppare får en chans till

Av Ulrika By


Efter nian la de av. "Gymnasiet? Bara skit." I stället sov de halva dagarna. Eller hängde på sin gamla skola och störde. 
Men nu går de i skolan igen. För att rektorn och fritidschefen brydde sig. 

Onsdag förmiddag. Bakom katedern står Vehbi Esen, körskollärare på Esens trafikskola. 

- Varför gick bilförsäljningen ner 1940? Soufiane Ghordo räcker upp handen. 

- Andra världskriget. 

- Rätt! Varför tror ni bilförsäljningen gick ner i början av 70-talet? 

Det är tyst i klassen. EU? Försöker någon. Nej, fel. Opec bildades, bensinen blev dyrare, förklarar Vehbi. 

Sen pratar han om koloxid, kolväten, försurning och växthuseffekter i en kvart. Det är fortfarande tyst i klassen, sju par öron tycks lyssna, kanske märker de inte ens att lektionen i trafikkunskap plötsligt blivit både svenska, historia och naturkunskap - på en och samma gång. 

Vi är på Rinkebyskolan. Trots att det är en grundskola driver man sedan sent i våras ett gymnasieprogram, särskilt framtaget för de killar som försökte strunta i gymnasiet. Det kallas iv-motor, individuella programmet med motorinriktning. 

Tio killar fick chansen och i dag står det redan fem andra på reservlistan. 

- Jag har typ sabbat ett år av mitt liv. Men nu är jag här och det här är för vårt bästa, säger Murat Kücukgöl, 17. 

Han försökte gå på iv-programmet på Fogelströmska, vid Zinkendamm. Det gick åt skogen. Efter bara ett par veckor struntade han i att gå dit. Det var för långt, för jobbigt, för tråkiga lärare. Han fick jobb på en hamburgerrestaurang. 

Det höll i fyra månader. Sen blev han en av dem som sov halva dagen, hängde vid skolan och i centrum på eftermiddagarna, spelade fotboll på kvällarna. 

- Klarar jag inte det här, då är risken att jag tar studenten samtidigt som min fyra år yngre före detta tjej gör det, det är skämmigt, säger han. 

Hans äldre bror läser på universitet. Av honom har Murat fått höra att det är dags att skärpa sig, att familjen förväntar sig att han fixar det här nu. 

- Jag är född i Sverige. En del kommer hit som 14-åringar, utan att kunna svenska, men de klarar av att ta studenten. Men inte jag . . . Det är också skämmigt, säger han. 

Men det är svårt att förklara varför det gått så risigt. Han tror att han skulle klara skolan bara han ansträngde sig, men det har liksom aldrig fallit honom in att göra det. 

Killarna i klassen är mellan 15 och 17 år. De verkar hyfsat överens om att skolan är viktig och när deras framtida barn kommer på tal är det "no mercy" som gäller. 

De ska plugga och de ska ha bra betyg. Att de inte ställt samma krav på sig själva har de svårt att reflektera över. 

- Vill man inte så kan ingen tvinga en, det bara är så, konstaterar Guido Embry. 

Och nu då? Tillsammans med Ömer Saygin, deras huvudlärare i teknik, och som alltid är med i klassen, har skolan blivit en annan sak. Nu får de läsa körkortsteorin på lektionstid. De får köra cross, go-cart och spela fotboll, men de måste också plugga svenska, matte och engelska. Den stora skillnaden är att de gör det på varje individs villkor. 

Ibland går det trögt, ofta är stämningen bräcklig i klassrummet eftersom skillnaden mellan succé och fiasko är hårfin. Ett förfluget ord och all respekt och allt förtroende mellan lärare och elev grusas. Men eleverna är i alla fall där och de säger att de trivs. 

- Det är första gången som jag inte skolkat på en vecka, säger Soufiane. 

Om de inte vore här då? Murat tror att han vet, för han har sett det förr och ser det fortfarande dagligen: 

- Några av oss skulle sitta i centrum och langa. Vi skulle vara springpojkar. Så det här är vår chans och min brorsa har fan hundra procent rätt, jag borde klara det här.